15 januari 2012

Att släppa taget...







Jag bakar bullar med vanilj och kärlek i.

Efter önskan från Anton (8 år) som imorgon ska på utflykt med skolan, till Köpenhamn. Skakigt och darrigt och obekvämt i mammahjärtat. Förmaningar och förklaringar och i mitt huvud upprepas tänk om, tänk om...och telefonnummer hem, med stora siffror på armen. Det här att släppa taget, och kontrollen. Inget jag är särskilt bra på. Men absolut nödvändigt att inte låta mina egna rädslor styra och hindra mina barn. Det räcker att jag hindrar mig själv ibland. Ingen lätt match. Inte alls.

Någon som känner igen sig? Pepp please...

52 kommentarer:

  1. Åhh det där måste vara jobbigt kan bara föreställa mig då jag inte har barn själv...det kommer att gå toppen, vips så är han hemma igen. Vilka underbara bullbilder btw...kram

    SvaraRadera
  2. Helt naturligt du är lite darrig. Men det kommer att gå så bra och sonen kommer att vara så väldigt glad och har massor att berätta när han kommer hem.
    Du släpper inte taget, du bara sträcker lite på navelsträngen...
    Skräms jag om jag säger att jag känner lika för dottern, som är 21, när hon ska på resa?
    kram elsamarianne

    SvaraRadera
  3. Oj, oj, vad jag känner igen mig...att behöva tvinga sig
    att inte visa sina rädslor för barnen, det är inte lätt
    men absolut nödvändigt!

    Jag lovar det går men det är tufft och utflykterna/resorna blir ju bara värre och värre ju äldre de blir. Så att ge ALL DIN KÄRLEK det är vad du kan göra...och andas, andas...
    Kramar åsa

    SvaraRadera
  4. Känner igen mig hur mycket som helst...
    Maken kan bli galen på mig ibland .
    Är det mest mammor som har svårt att "släppa taget" tro?..
    Och det blir inte lättere när de blir äldre, inte för mig i alla fall. Men trots det försöker jag alltid peppa dem att våga göra saker, om än jag ibland inte känner mig helt bekväm med det. När dottern var 17 år åkte hon till Schweiz och sommarjobbade i fem veckor. Hon tyckte jag var en riktig stalker som ALLTID kommenterade först på hennes blogg haha!
    Det går nog bra ska du se, och tänk så STOR sonen ska känna sig!
    Kram från mig!

    SvaraRadera
  5. OM jag gör... även om mitt lilla hjärta bara är 3 år! Den där ständiga oron som följer oss mammor, den är inte alltid lätt att lägga åt sidan. Men så länge man resonerar som du, att inte låta ens egna farhågor begränsa sina barn, tror jag att man är rätt ute. Men varje gång när de kommer hem, lyriska över sina upplevelser och fyllda av glädjen får vi komma ihåg att klappa oss själva på axeln och tänka att vi gör ett bra jobb och att det går bra!

    Peppkramar :)

    SvaraRadera
  6. Hej - det kommer att gå SUPERBRA. Han åker ju med skolan och de har bra koll på såna där utflykter. Och tänk vad härligt att han får en egen upplevelse som han kan dela med er sen! Du ska se att han kommer att växa och det vill du ju eller hur. Har två stora söner, så jag vet hur det är. Men man måste - för sin egen skull - släppa taget. Fast det är svårt. "Men mamma... jag VEEET" säger min 18-åring och himlar med ögonen och kramar om mig när jag förmanar för mycket... Det får man ta!! :-)

    SvaraRadera
  7. Jag känner igen mig! Önskan om att barnen ska få uppleva saker men oron över att något hemskt ska hända. Fantasin är så bra på att måla upp olika scenarion. Man måste ju hindra sig själv så att man inte hindrar och skrämmer barnen men det är absolut inte lätt. Jag brukar tänka så här: Kan jag kontrollera detta? Vill jag att ... ska sitta hemma med mig hela livet? Svaren brukar bli NEJ och ibland hjälper det mig. (Skolan tar ju stort ansvar så allt kommer att gå bra!) Kramis!

    SvaraRadera
  8. Om man känner igen sig Mmm, man kan inget annat i denna värld vi lever i! men man får lita på att man fostrat sitt bästa och att lita på deras egna omdöme!

    Kram

    SvaraRadera
  9. Jösses vad gott det ser ut! En eller två eller tre sådana hade jag inte tackat nej till nu. Med ett glas mjölk, precis som det ska vara :)
    Kram Linda

    SvaraRadera
  10. Klart det kommer att gå bra! Han har säkert världens bästa fröknar/lärare med sig, och så sin mammas hembakta bullar på det. Mycket kärlek i bagaget med andra ord! Och säker ledning!

    Vad fint du fixat i din nisch...alltid så otroligt snyggt och stilsäkert!

    Kram Mariette

    SvaraRadera
  11. Åh vad jag känner igen mig! enda dottern är nu 9 år, nästan jämngammal med din anton. Och vilka hjärnspöken jag kan få, framförallt kvällen innan hon ska iväg på något. Känner så igen det här med "tänk om...".
    Jag försöker att vända på de negativa tankarna varje gång, men det ÄR så svårt! Hittills har ju dock allting gått bra och man är som mamma TVUNGEN att släppa taget, (lite åt gången)det är vi ju skyldiga dem när vi skall lära dem att bli självständiga. Känner så med dig!
    Stor kram
    Susanne

    SvaraRadera
  12. Oj oj oj, jag är precis som du! Trots att min "stora" bara är 3 år så är det faktiskt tillräckligt jobbigt när dagis ska hitta på nåt... Men jag brukar intala mig själv, att tänk vad otroligt härligt det är att ha någon att oroa sig för så mycket. Den kärleken som oron ändå kommer ifrån är så speciell och alldeles alldeles underbar!

    Allt gott!

    SvaraRadera
  13. Jaaah jag känner igen mig, mina barn är nu 15 och 17 men när min ungsten är på utflykt några 100 km bort, kan jag inte sova :) Det är så naturligt för oss mammor :) Han kommer att klara sig bra.

    Kram/Marion

    SvaraRadera
  14. Hallå! Först vilka fina kort, som vanligt! Sedan vill jag tala om att jag känner likadant som du. När den lilla ska göra något med skolan och jag får en plötslig klump i magen, när hon är iväg, och jag tänker, -undrar hur det går, bara det inte händer ngt. Det blir inte bättre kan jag säga, för när stora tjejjen 21 år, åkte till Asien, och hon ringer hem och berättar att hon blivit drogad och bestulen och jag sitter på andra sidan jordklotet. Kunde dock hjälpa till ändå. Eller som när hon var i Kambodja och hade lämnat ifrån sig passet för att få inrese visum till Thailand och hon blir jättesjuk i lunginflammation. Läser på UD´s hemsida att man inte ska söka läkare i Kambodja, och det ska ta två dagar tills de får tillbaka passen! Det löste sig dock eftersom man kan köpa antibiotika i Pharmaci. Inte kul att vara orolig mamma! skönt att hon är hemma! Det kommer gå bra, skolan är ju med!
    Kram Helena

    SvaraRadera
  15. Ja det är inte lätt att släppa taget men de klarar mer än vad man tror. Oron finns där alltid, jag känner fortfarande likadant fast mina killar är 15, 17 och 19 år...
    Kram

    SvaraRadera
  16. Pepp behövs verkligen i dessa situationer, som kan vara rätt jobbiga ibland. Men barnen fixar det ju oftast så himla bra och man kan ju inte hindra dem från att begå misstag, även om man bland vill. Tänk vilken upplevelse för honom och så nöjd han kommer vara när han varit iväg på egen hand. De växer med uppgiften! kram Victoria

    SvaraRadera
  17. Våra flickor är 21 och 25 och bor på andra orter. Även om dom är vuxna kan jag kan fortfarande bli lika nojig. Det har gått bra varje gång. Ibland tror jag att man inte riktigt vill släppa taget. Men, oj vad dom kan fixa när man inte är med.

    Kram Aniya

    Kram Anita

    SvaraRadera
  18. Så fin blogg du har! Jeg oppdaget den i dag, og ble sporenstreks en ny følger:)

    SvaraRadera
  19. Lite bullbak både hos dig och mig:-) hoppas han får en fin utflykt. Kram

    SvaraRadera
  20. Japp, min äldsta börja skolan till hösten det tycker jag är lite jobbigt. Löjlig som är :)
    Vilken otroligt fin blogg!

    SvaraRadera
  21. Oj, oj vad man känner igen sig fast min älskade son är 18 och dotter 16 så håller det i sig. Speciellt när det gäller grabben. Dottern har koll på allt, fixar och donar själv och jag är sällan orolig. Sonen lever i en annan värld och jag är jämt bekymrad för hur det ska gå ;-) Men man vill dom så väl, det är allt.

    Det kommer gå bra med Köpenhamnsresan och han kommer växa och vara stolt som en tupp när han kommer hem.

    Jag vill också passa på och säga att dina bilder är underbara. Jag tittar in varje dag. Jag har så många frågor så jag vet inte var jag ska börja.

    SvaraRadera
  22. Mina barn är stora och utflugna oxå. Men visst fanns den där känslan ibland när dom skulle göra något. Men dom klarar det alltid med bravúr och det kommer din pojke oxå göra.
    Finfina bilder på goda bullar.
    Kram Mamma C

    SvaraRadera
  23. Och..jag tror han klarar det fint och du kommer må jättebra sen att han klarat det så bra!kram

    SvaraRadera
  24. Om jag gör???!!! Jag känner så igen mig. Stora sonen (6 år) åker skolbuss till och ibland även från skolan.... Ibland hinner han hem före oss, när lillebror strular vid dagishämtning osv. Då är ju förmaningarna framme, inte öppna för någon osv.

    Kram Anna

    SvaraRadera
  25. Very inspiring blog with wonderful pics!

    ♥ Franka

    SvaraRadera
  26. hua...min som är bara 7 månader...ååå jösses vilken kamp jag kommer ha med mig själv!
    Pust blir ju svettig av bara tanken.

    SvaraRadera
  27. ååå ja känner igen mig mkt väl..
    jobbigt jobbigt...

    SvaraRadera
  28. Gudars vilka bilder, jag önskar att jag kunde sträcka mig in i skärmen efter några bullar :)

    Det ordnar sig med sonen, allt kommer att gå bra!

    SvaraRadera
  29. Oh yes! Visst känner jag igen mig.
    Mina ungar får inte gå utanför dörren förrän de är minst 25, he he. Närå men nästan! Och börjar man tala med maken om pojkar(flickor) som de ev. kan komma hemdragandes med i tonåren så räcker nog inte 25 i hans ögon :).
    Men nu hoppas vi att det inte blir så, ja eller de kommer att hoppas det iaf, men visst känner jag igen mig. Absolut!
    Ha en bra vecka och hoppas att sonen har en bra dag i Köpenhamn :)
    /s

    SvaraRadera
  30. Känner absolut igen mig!!
    Det kommer gå bra, du får tänka på hur roligt din son kommer att få i morgon...

    SvaraRadera
  31. Hej Anna-Malin
    Som bonusmamma har jag inte alls samma orosmoln hängande över mig som barnens riktiga mamma och pappa verkar ha. Jag ser det som en möjlighet för barnet att uppleva något nytt och ser inga faror med dessa skolutflykter med utbildad personal som tycker om barn. Jag ser med förtjusning fram emot dem, för att jag tycker det är så kul när barnen kommer hem och berättar i ett jehu allt som har hänt under dagen. Röda kinder, glansiga ögon och en mun som går i ett.

    Jag vet att vi har förståndiga barn och att de är så mycket klokare än vad vi ibland ger dem kred för.

    Men visst, man släpper ju inte ut dem på vad som helst. & som sagt, det är säkert stor skillnad mellan en bonusmamma och en riktig mamma.

    Kram Heléne

    SvaraRadera
  32. Det går nog så bra så ska du se!! De är ju så himla duktiga, de små liven. och någon gång måste de få se om vingarna bär, utan att mamma hjälper med flaxandet...

    Men oron kommer du aldrig ifrån. Det är så inbyggt i ryggmärgen. men det är fint att den finns! Skulle vara mycket mer oroande om den inte fanns där...

    SvaraRadera
  33. Ojojoj, som jag känner igen mig... Jag är likadan, eller vill vara ska jag väl säga då jag biter mig i tungan för att hålla tillbaka allt jag vill säga. Min äldsta flicka flytta hemifrån 19år gammal för att studera nere hos er i Skåne, jag har fortfarande inte kommit över att inte se henne varje dag, att hon tar hand om sig själv med allt vad det innebär. Tack snälla,snälla du för din kommentar om halsbandet, det betyder så mycket. Stor Kram

    SvaraRadera
  34. Jag kan bara tänka mig att det inte är lätt! Har ju inga barn själv.. än. Bullar med mjölk är ju bara det bästa! Kram Elina

    SvaraRadera
  35. En gång hade vi ungarna med oss till New York. Då trodde jag att jag skulle dö av skräck. På riktigt.

    SvaraRadera
  36. Åh ja! Känner igen mig till fullo! Är på allvar lite orolig när min åtta åring knallar iväg 300m till en kompis. Man måste låta dem växa... men det är svårt och det gör ont. Jag vet.
    Kram och hoppas du kan vara lugn
    Jannike

    SvaraRadera
  37. Oja, känner absolut igen mig... utan undantag tror jag att alla föräldrar känner oro när de små/stora inte är nära eller ska iväg på nya äventyr där vi inte har någon större kontroll. Det är vid sådana tillfällen jag brukar tänka tillbaka på min egen barndom och alla hyss/äventyr man var på och vilken tur, kan man tänka nu i efterhand, att föräldrarna inte visste vad man höll på med... men det var också det som gjorde att man växte och blev den självständiga individ man är idag... =) Kram på dig.

    SvaraRadera
  38. Ååh jaa, jag vet precis hur det känns.. Det är en plåga vi mammor måste lära oss hantera för att inte göra livet onödigt svårt för både oss själva och våra små. Min son är 10 år och han är mitt allt. Jag har nog varit ganska överbeskyddande genom åren men sakta men säkert lärt mig släppa lite på tyglarna, för jag vet att han är klok och ansvarsfull och måste få känna att han klarar sig själv (för det mesta ;) "Luftrummet" mellan oss måste sakta öka i takt med att han växer så att han utvecklas och lär sig lita på sig själv. Jag vet så väl hur svårt det är att släppa taget, men man gör det bara lite, lite åt gången. Och för varje gång det sker så växer både barnet och man själv i vetskapen om att det går bra och att det är så det ska vara. Att ha tillit och våga släppa rädslan så att man kan ta in glädjen i livet. Jag är säker på att du har gett Anton den allra bästa grunden han kan få, din moderskärlek, trygghet och viktig livskunskap, och det kommer han alltid ha med sig. Så var inte orolig, han kommer må så bra av att få komma hem och berätta om sina egna äventyr för dig! Allt kommer gå hur bra som helst. Och med dina kärleksfullt hembakta bullar kommer han känna sig trygg och lycklig! ;) Stor kram, Madeleine

    SvaraRadera
  39. Ljuvliga fikabilder!

    Jag förstår dig med lillkillen. Det går liksom aldrig över det där med att man längat efter dem när de är ute på något.
    Min dotte bor på Cypern och det är 4:de året hon är där. Saknar henne i massor :)

    Kram Anna

    SvaraRadera
  40. Ojojoj, OM jag känner igen mig... det har funnits stunder när man bara vill stänga in sig mig dom små och inte låta den otäcka omvärlden få fatt i dom. För att sedan upptäcka att det var sina egna rädslor som man brottades med. Tänker man så, så kan man ju aldrig lämna hemmet. Se fram emot när han kommer hem och berättar för dig/er om sitt äventyr istället.

    Kram

    SvaraRadera
  41. OOOOOOOOOOOOM. Det här är livet och resorna till Köpenhamn fast han bara är 8 (!) är början, eller mer än början, för att vi får stora trygga barn... som inte bor hemma tills de är 30. :)

    SvaraRadera
  42. Vet precis hur du känner! Vill ha dem jämt helst inom synhåll hur stora dem än är, men det går ju inte. Sen ringer man efter mest hela tiden o hör efter, men så är väl vi mammor... ;) Men det går fint med utflykt ska du se! Smarriga bullar du visar, måste nog ta o baka nån dag i veckan.. :)
    Kram, Anne

    SvaraRadera
  43. Vilka underbara bullar! Du ska se att det kommer att gå hur bra som helst! Det är svårt att släppa taget i början, med det kommer att gå alldeles utmärkt!
    kram, Marita

    SvaraRadera
  44. tror att alla mammor känner igen sig...men både du och sonen växer för varje steg och äventyr;))

    med din kärlek och dina hembakta bullar i bagaget är lyckan med;)

    "det gör ont när knoppar brister"

    Vidapeppkram

    SvaraRadera
  45. Beautiful pictures !
    Love those swedish buns (bulle ?) !

    If you have a great recipe in english {a link maybe ? } my girls will be thrilled to bake them with me !

    Many thanks,

    Lila

    SvaraRadera
  46. Visst önskar man med en del av hjärtat att man aldrig skulle behöva släppa taget, samtidigt som en annan del VET att det är absolut nödvändigt!

    Det var 5 år sedan mitt barn var 8, och jag har fått öva många gånger, stänga av min oro och tänka att hon behöver omfamna en värld utan mej eller oss. Det är inte lätt och jag tror att oron alltid kommer finnas där, det ingår på något sätt i föräldraskapet.
    Hon växer och kanske vi också!

    Låt oss veta hur det går!

    Lena

    SvaraRadera
  47. Känner igen allt för väl! :)
    Det är inte lätt men det är dessvärre nödvändigt.

    SvaraRadera
  48. Att släppa taget är det svåraste med att vara mamma! Första barnet får ta alla smällar, så vänjer man sig undan för undan. men det är hemskt varje första sak som ska igenom.
    Det är bra att vara medveten i alla fall.
    Lycka till med känslorna!

    SvaraRadera
  49. Ja men visst är det så!
    Man oroar sig i stort sett hela tiden, och då ska du veta att jag ändå är rätt cool, och inte tar ut så mycket oro i förskott.

    (Fast jag har en skräckhistoria då minstingen och hans kompis "försvann" i över 3 timmar när de var nyss fyllda 3 år!!!huga! Polisen var här och letade*ryser*).

    Tror att så fort man får barn, så blir man som sina egna föräldrar. De oroar sig ju ännu över oss, och sånt är livet:)

    Min äldsta blir 18 i år, och banar förståss väg för sin lillebror som blir 11 år i år.
    Han brukar ofta säga "det där fick jag inte göra förren jag var si och så gammal"..

    Du vet, jag har 7 år mellan mina barn, och när man i 7 år hinner vänja sig vid vad den förste gör, kan man lika gärna efter 2-3 år låta nästa göra samma sak;D
    På gott och ont!

    Den yngre har (sen förra våren ungefär, strax innan han fyllde 10 år) ett par gånger fått ta bussen med en kompis in till stan (vi bor i en liten stad, Östersund), för att köpa en t-shirt eller ny mössa på favoritbutiken, och sen tillbaka direkt på samma biljett. Nått som storebror inte fick göra förren han var 12.
    Har gått hur bra som helst!

    Man undrar ju hur det varit om man haft 7-8 barn? Hade man skickat den yngste lille 2-åringen till affärn då för att köpa mjölk?..haha;D

    Kram Susanne

    SvaraRadera
  50. Har inga egna barn så kan nog inte riktigt förstå, bara försöka föreställa mig. Försök tänka på allt vad han får uppleva, allt ni kan prata om sedan. Så vet jag min mamma sa när vi syskon skulle åka någonstans, "jag ser fram emot när du kommer hem och kan berätta vad du varit med om". Och det var nästan bland det första jag ville göra när jag kom hem, få en egen stund med mamma för att få berätta allt som jag sett, upplevt och gjort. Så är det fortfarande idag, resor och annat är mysigt att berätta för mamma <3

    SvaraRadera
  51. Ja o jaaaa, det där känner jag så väl igen, men jag brukar tänka att den där oron faktiskt är en medfödd instinkt, en instinkt som faktiskt kan rädda liv om det kniper. Så var stolt över oron, vårda den rätt men låt den inte kväva.

    Det där lät ju himla enkelt, men det är det så klart inte - att vara mamma är inte enkelt, men man får inte vara för hård mot sig själv, inte döma sig själv så hårt.

    Kram kram och det kommer så klart gå superbra, och du kommer att känna att han vuxit under den där korta resan, visst?

    SvaraRadera
  52. Vilka goda bullar och så snyggt du lyckats fota hela bullkalaset.

    SvaraRadera

Tusen tack att just du tar dig tiden att skriva
några rader. Jag uppskattar det mycket.
Ev. frågor jag får, försöker jag svara på
här i kommentarsfältet.

Varma hälsningar
Anna-Malin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...