(Ett bildexempel på hur jag oftast väljer att visa det här på bloggen...)
På flera ställen bl a (
här,
här och
här), skrivs det om huruvida vi bloggare förvränger verkligheten och gör den både vackrare och lite mer glamorös än vad den egentligen är. Och om det i sin tur faktiskt stressar BÅDE oss bloggare och er läsare. Jag kan ju direkt känna att jag faller under kategorin: bloggare som bloggar egenfotade, stylade bilder från vårt tillsynes alltid perfekta, tillrättalagda och nypiffade hem. Med andra ord, ett svagt rosenskimmer över alltihop där inga problem, högar med disk eller svackor visas. Och kanske en del känner sig stressade över det?
Men det är ett medvetet, aktivt val jag gjort. Att hålla en låg profil, både vad det gäller att uttrycka åsikter här på bloggen och att inte dela för mycket på det privata planet, utan
bara visa
utvalda delar av mitt liv och hem. Och jag inbillar mig att det är just därför man läser mig för att man gillar det, eller väljer att
inte göra det.
(via)
För det är ju självklart så att det inte alltid är städat och fixat härhemma. Eller att jag själv alltid är på topp. Absolut inte. Icke! Mina vänner och familjen vet ju det, (och jag hoppas ju såklart att ni också gör det) men stöket och de mörka stunderna visar jag inte här. Men ibland, för att få en motbild till det tillsynes perfekt stylade och välstädade hemmet och den sorglösa, glada och energiska "jag" som bara använder ord som fint, fantastiskt och underbart och far runt som en duracellkanin och målar och möblerar om, så får jag lust att dela mörkret och det inte alltid så smickrande. Som att bloggen faktiskt är min terapi. Ett ställe där jag kan fokusera och finnas precis där i stunden jag gör ett inlägg. Att jag idag är oerhört glad att jag kan stiga upp och känna att det är härligt att leva (inte varje dag men nästan). Känna glädjen och styrkan över att jag efter mycket möda och stort besvär och ÅR av terapi, kommit över en djup utmattningsdepression, utbrändhet, svår panikångest, och en usel självkänsla. Och att jag ibland faller tillbaka, tvivlar, och ser det mesta i svart. Att jag oftast använder sängen som garderob, att tvättstugan är överfull, att jag skulle behöva dammsuga och att jag imorse såg att jag hade spindelnät i fönsterkarmen. Jag har valt att lämna det utanför, och väljer oftast att fokusera på det som gör mig glad. Visa just de fina (som jag tycker) och utvalda bitarna ur mitt liv. Jag tänker också att vi alla måste göra det som känns bäst för en själv. Ungefär så.
(och så här ser det ut "på riktigt"...)
Så går mina tankar och det skulle vara både värdefullt och intressant om ni ville dela era åsikter och era tankar kring det här.
Stor kram.
♥
+hall.jpg)
